Tulbaghia Violacea

Tulbaghia växer klumpformat med grågröna, smala blad, med eller utan gulvita ränder. Den sprider sig långsamt genom att bilda sidolökar och får eleganta lilarosa blommor på upp till 50 cm höga stjälkar. Varje stängel kan få ett 20-tal små, välformade och väldoftande blommor.

Blomstjälken växer upp ur bladrosettens mitt. Blommornas doft påminner svagt om hyacint. Skär bort vissna blomstjälkar! Plantan blommar sporadiskt från tidig sommar till sen höst.

Hela växten går att äta
Lökar, blad och blommor är ätbara. Växten används som medicinal-, krydd- och prydnadsväxt i Sydafrika. Där kallar man den ibland för sällskapsvitlök eftersom de starkt smakande bladen inte ger den karaktäristiska vitlökslukten på andedräkten. Bladen används i maten som krydda. Blommorna är goda och dekorativa i sallader om man nänns äta upp dem.
Tulbaghia lär ha samma antibakteriella egenskaper som vitlök. Avkok på färska lökar sägs vara bra vid förkylning. De har dessutom använts som afrodisiakum. Att smörja in sig med krossade blad påstås hålla flugor, fästingar och mygg på avstånd. Och odlad i rabatt ska den hålla katter, kaniner, sorkar och mullvadar borta.
I sitt ursprungsland planterar man gärna tulbaghia runt sitt hus vilket ska hålla ormar på avstånd. En kruka inne eller i växthuset lär också vara bra mot vita flygare.

Tulbaghia vill växa soligt, varmt och väldränerat. Som rumsväxt bör den stå i det soligaste fönstret. Bäst är att sätta ut den under sommaren där den placeras i full sol. Även om den lär tåla lite frost är det säkrast att ta in den under vintern. Vill man prova att övervintra den ska den planteras i väldränerad jord i skyddat soligt läge. Plantan ska inte sättas djupare än den stått i försäljningskrukan.